obesophobia

Just det.

Jag får inte sluta ätträningen. Måste gå minst två dagar i veckan. De andra går tre. Men jag tänker sjukanmäla mig minst en gång i veckan, jag vill inte vara där och vara tjock bland en massa supersmala människor. Jag äter upp lika fort som personalen, sen sitter jag och skäms när de andra tvingar i sig så mycket de kan för att sedan få en kompletterande näringsdryck. 

Inte för att jag vill ha näringsdryck men ändå.

Allt verkar gå åt helvete.
Lovar att D kommer hem från siesta nästa vecka och bah "förlåt, men jag låg med en brud" eller nåt. Då lägger jag mig ner och sen reser jag mig aldrig upp igen. (Nej, jag tror inte att D skulle vara otrogen men med detta "flyt" är ingenting uteslutet.)

Igår brast en brosmkrets på min bil, jag önskar att jag itne hade märkt det fören det var för sent. Men det gjorde jag.. Idag var jag hos pappa och lagade den. När vi fått i ordning på kretsen brast den andra, innan jag ens hunnit åka. Någonting vill döda mig.

Vi passade på att laga allt annat skit med, så nu funkar allt utom att lysena står för lågt. 
Alltså kan jag inte köra ihjäl mig och skylla på bilfel längre.. Jävla skit. Nu är mina alternativ vassa föremål och tabletter. Undrar om D skulle åka till Siesta på onsdag om han läste min blogg. Verkar inte helt lämpligt att lämna mig ensam. Undrar vad som händer ikväll, när alla åkt hem (vi ska till en vän till D som bor i min stad). När jag är ensam i min äckliga jävla lägenhet. 

Exakt vad som helst kan hända.
Vad som helst.

Kommunen avslog min ansökan om vuxenutbildning.
Har ägnat de senaste dygnen åt att stå emot frestelsen att ta livet av mig.

Mina ögonlock är såriga, mina kinder är helt uttorkade och det känns som jag varit förkyld i tre månader i näsan. Jag har aldrig gråtit så mycket så länge. D har varit med mig mestadels, men ikväll ska han nog sova hemma. Ypperligt tillfälle att leta upp något gammalt rakblad och mysa lite. Var ju länge sen, är på tiden. 

Vad ska jag leva för? Jag är tjock. Jag har gått igenom all denna vård för att kunna studera, nu får jag inte ens söka till skolan så varför ska jag då orka med något? Man behöver ingen energi för att sitta i soffan och stirra på väggen 24/7. 

Arbetsföemedlingen vill inte hjälpa mig eftersom jag inte skötte min praktik sist (VA? jag jobbade dubbelt så mycket som jag skulle. Fittor) och snart går min sjukskrivning ut. Då står jag här. utan framtid och än värre utan inkomst. Kommer inte ens kunna på försörjningsstöd. Alltså, jag kan verkligen lika gärna dö.

Nu.

Kanske borde passa på innan D kommer.
Seriöst, det är inte värt det.

Imorgon ska jag på utvärdering av ätträningen. Jag minns inte när jag var där senast, det känns så pinsamt att komma dit nu. Men jag ska gå, säga som det rär. Jag tycker inte jag får ut något av det och jag skulle gärna sluta, om jag får.

Efter mötet är det just ätträning, ganska lamt. Men jag måste gå. 
Antar jag.

Det är så lätt att bara säga att allt är bra, särskilt när man är så stor som jag är nu "ja, men Sam har ju gått upp en massa i vikt. Klart hon talar sanning när hon säger att hon äter bra" och jag äter bra. För bra. Men inte länge till. Det är stopp nu. Jag kan inte bli tjockare. Jag kan inte det. Det går inte.

Igår grät jag ögonen ur mig när jag insåg hur tjock jag blivit. Har inte ätit på snart ett dygn och har inga planer på att göra det heller.

I natt blev det kaos.
Jag somnade med ovan nämnda ångest och drömde att jag blev brutalt misshandlad och våldtagen, det blev itne bättre när jag vaknade av att jag faktiskt hade sex. Jag fick panik och var beredd att åka hem direkt, det slog helt slint i skallen på mig och jag vet itne riktigt vad jag gjorde. Det blev minst sagt dålig stämning och jag känner mig fortfarande som världens i särklass sämsta flickvän.

Jag menar, jag älskar att ha sex med D och han får hemskt gärna väcka mig på det sättet. Faktum är att jag uppskattar det rätt mycket. Det var ju bara hemskt olyckligt att jag hade just den drömmen just då. Och han trodde jag var vaken, ska väl tilläggas. Aja. Det blev pannkaka och nu är jag orolig.

Fick åka hem ganska tidigt för att gå med stallhunden osv så nu har jag varit ute och sen köpte jag presenter till min prins. Hoppas det blev rätt och att han blir glad.

På lördag far han till gbg, kommer hem på tisdag och på onsdagen drar han antagligen på siesta. Det kommer bli helt jävla absurt att vara utan honom i mer än åtta dagar efter att under två månaders tid inte ens varit isär i ett dygn. Jävla skit.

Igår var vi på fest hos någons klasskompis, jag har alltid varit skeptisk till hemmafester hos folk man inte har en relation till öht men det var över förväntan. Lite gamla vänner, lite nuvarande vänner och lite annat trevligt folk. Jag blev lagom full på mina öl och sen bjöds det på vin och mer öl och det spelades beer pong, idag var jag bakis för första gången i hela mitt liv.

Eller bakis, men jag kände mig förbannat sliten och var övertygad om att jag skulle blåsa rött i nykterhetskontrollen jag passerade på vägen hem. De tog bilen framför och bakom mig, jag slapp. Lika bra det tror jag. Ångesten var förrädisk.

Hej fina,
det blir ingen tid över för bloggen längre. Och i ärlighetens namn har jag inte riktigt lust.

Att sitta och skriva om ångest, anorexi och såna tråkigheter känns avlägset när jag spenderar hela min vakna tid med världens på alla sätt finaste människa. Jag mår inte alltid bra, men jag har alltid en famn att kura ihop mig i och få tröst av. Förut fann jag tröst här, det är också fantastiskt, att så många människor som inte känner mig bryr sig så innerligt. Underbart.

Jag kommer INTE sluta blogga, bara inte göra det så ofta.
Bildinläggen är nog ett stående moment, jag älskar bildinläggen!

Kram på er.

Försöker sitta av tiden till 23-00 genom att se på hockey. Sverige - Ryssland, ganska kul match. Jag gillar hockey, i alla fall mer än andra sporter. 

Är rätt uttråkad, 
googlar på gul hy och hoppas att jag har någon häftig sjukdom. Gulsot, gallsten, levercancer. Vore väl ett fint sätt att dö på? Nej, sånt ska man itne skämta om. Alla jag har träffat de senaste tre dygnen har påpekat hur gul jag är i hyn. Jag ser det inte själv. Har säkert förstört min lever med alla mediciner och alkohol. Men jag mår inte speciellt dåligt, har varit överdrivet trött i ett par dagar, eller kanske en vecka, men det är väl inget att oroa sig för.


Ja, ni inser väl själva vilken nivå min underhållning ligger ikväll. Måttligt road.
Dessutom är det ensamt hemma utan katten.